"Hindret i bärsjalen" | Sweden

"Hindret i bärsjalen"

26 January 2017

Allt eller inget, det har alltid varit mitt motto för hur jag vill göra saker! När jag gör något vill jag göra det fullt ut, perfekt och helhjärtat, annars kan det lika gärna vara. Jag har alltid haft ett starkt driv framåt och fått saker gjorda längs vägen. Efter gymnasiet gick jag två år på Hillsong College i Sydney och flyttade därefter hem till Stockholm och engagerade mig snabbt i allt vad kyrka hette. Jag ledde alltid minst en connect, ibland två. Varje söndag var jag med och tjänade i team i varje möte och var allmänt med på allt, ALLT! Jag var med i det team som välkomnade alla nya människor till kyrkan (STORT TEAM-TIPS OM DU ÄR SINGEL) och vips en söndag kom det in en snygg långhårig kille i foajén som efter 1,5 år blev min man. Vi hade samma driv, han ville tjäna Gud och bygga kyrka och vi älskade att leda och tjäna i kyrkan tillsammans.

Sen hände det som förändrade allt, vi blev gravida och 9 månader senare kom vår son Dylan. Detta blev en stor prövning för mig. Innan Dylan kom hade jag varit superengagerad i allt som rörde kyrkan men nu helt plötsligt var det en liten skrikande människa som istället skulle vara mitt första fokus. Det blev en liten inre kris för mig. Som jag även nämnt tidigare är jag en allt- eller-inget-person och när vi fick vår son förstod jag att jag inte längre skulle kunna göra allt, då blev jag frestad att i stället göra inget. Jag såg honom mest som ett stort HINDER från att göra det jag tidigare gjort och att han stoppade mig från att vara engagerad i kyrkan och att tjäna Gud. De första månaderna blev en inre dragkamp för mig. Jag var tvungen att rannsaka mig själv och varifrån mina drivkrafter kom. Jag insåg att jag hade satt allt mitt värde i mina prestationer, i vad jag kunde göra för Gud och jag hade glömt bort att Gud först och främst vill ha mitt hjärta, inte vad jag kan göra för Honom. Efter den här uppenbarelsen och att jag började landa i att jag inte längre kunde vara med på allt jämt, föll allt på plats. Min prestationsångest inför Gud och kyrkan försvann och jag landade i min nya roll som mamma. Med det som utgångspunkt fick jag också se att det inte behövde vara så svart eller vitt som jag tidigare levt mitt liv. Även om jag nu inte kan vara med och tjäna på samma sätt som jag tidigare gjort så behöver det inte hindra mig från att göra något överhuvudtaget. Så en söndag drog jag på mig en bärsjal och gick ut och hälsade på nya människor i foajén. Det gick ju toppen, trots mitt lilla “hinder” i bärsjalen.

Nu ett år senare är jag så innerligt tacksam att vi fick Dylan, inte bara för att han är världens goaste kille men även för att han fick mig att stanna upp och inse att det inte handlar först och främst om vad vi kan göra för Gud utan att det viktigaste är våra hjärtans inställning till Honom.

Livet med Gud går i säsonger, ibland kan man göra mycket och ibland kan man göra lite mindre, men jag har bestämt mig för att oavsett hur mitt liv ser ut så kommer jag att vilja vara med på det sätt jag kan. Jag har ett annat motto som följt mig genom åren. Det är: vill man så kan man, och vill man inte så kan man inte. Det har jag verkligen fått användning av sen jag blev mamma.
JA, det är superjobbigt att komma iväg till kyrkan med en bebis med all packning, extrakläder, mat och skrik.
JA, det är vissa söndagar då jag inte har hört ett enda ord av predikan i föräldraloungen för Dylan har gått bananas.
JA, det var ett möte i påskas där jag fick byta FYRA bajsblöjor under en och samma predikan.

Men trots allt det så är det värt det, för jag vet att när vår familj är planterad i Guds hus så kommer våra liv att blomstra och jag ser fram emot framtiden och att få många fler “hinder” i min bärsjal.